Köplagen eller konsumentköplagen – vilken lag gäller?

När gäller köplagen och när gäller konsumentköplagen?

Vilken lag som är tillämplig beror på vilka parterna i köpet är. Den avgörande frågan är om köparen är konsument och säljaren är näringsidkare.

Konsumentköplagen (2022:260)

Konsumentköplagen är tillämplig när två villkor är uppfyllda:

1. Säljaren är näringsidkare. Med det avses enligt 1 kap. 2 § konsumentköplagen en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Det är inte bara den typiska butiksägaren eller bilhandlaren som avses. Även en privatperson som bedriver näringsverksamhet kan vara näringsidkare. I NJA 2001 s. 155 ansågs konsumentköplagen tillämplig vid försäljning av en segelbåt där säljaren tidigare producerat och sålt båtar av samma slag inom ramen för näringsverksamhet, trots att säljaren personligen stod som ägare. HD bedömde också i NJA 2018 s. 866 (“Hästen Favor”) att man vid avgränsningen ska utgå från en typisk konsuments skyddsintresse och om säljaren på grund av sin näringsverksamhet intar en överlägsen ställning. I det konkreta fallet ansåg dock HD att konsumentköplagen inte var tillämplig, eftersom försäljningen av hästen saknade tillräckligt samband med säljarens övriga näringsverksamhet.

2. Köparen är konsument. En konsument är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Notera “huvudsakligen”: köper du en bil huvudsakligen för privatbruk är du konsument, även om du ibland använder bilen i jobbet. Köper du däremot bilen huvudsakligen för att använda den i din taxirörelse gäller köplagen i stället.

Köplagen (1990:931)

Köplagen är tillämplig på köp av lös egendom som inte är konsumentköp. Det innebär att lagen gäller vid köp:

• Mellan två privatpersoner – t.ex. när du köper en begagnad bil av en annan privatperson via Blocket.
• Mellan två företag (näringsidkare) – t.ex. när ett åkeri köper en lastbil av en bilhandlare.
• När en privatperson säljer till ett företag – t.ex. när du säljer din gamla bil till en bilhandlare.

Köplagen gäller enligt 4 § inte i de fall då konsumentköplagen är tillämplig och enligt 5 § inte vid internationella köp som regleras av CISG.

Förmedlade köp – en viktig gränsdragning

En situation som kan skapa osäkerhet är när en näringsidkare förmedlar en försäljning för en privatpersons räkning. Enligt 1 kap. 4 § konsumentköplagen gäller lagen även då, och både den faktiska säljaren och den förmedlande näringsidkaren ansvarar solidariskt. Det typiska exemplet är när en bilhandlare säljer en privatpersons bil i kommission: konsumentköplagen gäller trots att den egentliga säljaren är privatperson.

De viktigaste skillnaderna

Dispositiv kontra tvingande lagstiftning

Den mest grundläggande skillnaden är att köplagen är helt dispositiv medan konsumentköplagen är tvingande till konsumentens förmån. Köplagens 3 § slår fast att lagens bestämmelser inte tillämpas i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Parterna kan alltså fritt avtala bort hela köplagen.

Konsumentköplagens 1 kap. 10 § föreskriver däremot att villkor som är sämre för konsumenten än vad lagen anger är utan verkan mot konsumenten, om inte något annat anges i lagen. Det innebär att en näringsidkare inte kan friskriva sig från t.ex. felansvar genom att i avtalet ange att köpet sker i “befintligt skick” på samma sätt som vid ett privat köp.

Bevisbörda och felpresumtion

Vid köp enligt köplagen är det köparen som måste visa att felet fanns redan vid köpet, dvs. när risken gick över (21 § köplagen). Detta är ofta svårt att bevisa, särskilt vid begagnade varor.

Konsumentköplagen innehåller en felpresumtion i 4 kap. 17 §: ett fel som visar sig inom två år från avlämnandet ska förmodas ha funnits redan vid avlämnandet, såvida inte annat görs sannolikt eller förmodandet är oförenligt med varans eller felets art. Det är alltså näringsidkaren som måste bevisa att felet inte är ursprungligt.

Reklamationsfrister

Enligt köplagens 32 § måste köparen reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Det finns en yttersta gräns på två år från det att köparen övertog varan, men den gränsen kan avtalas bort.

Konsumentköplagen ställer också krav på reklamation inom skälig tid (5 kap. 2 §), men innehåller en särregel om att reklamation som sker inom två månader efter det att köparen märkt felet alltid är i rätt tid. Dessutom är den yttersta reklamationsfristen tre år och den kan inte avtalas bort.

Påföljder vid fel

Systemet för påföljder är i grunden likartat: både köplagen och konsumentköplagen ger köparen rätt att kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag, hävning och skadestånd. Det finns dock skillnader:

• Avhjälpande: Enligt konsumentköplagen har konsumenten en stärkt rätt att välja mellan avhjälpande och omleverans (5 kap. 5–7 §§).
• Hävning: För hävning enligt köplagen krävs att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och att säljaren insåg eller borde ha insett detta (39 §). Konsumentköplagens 5 kap. 10 § kräver endast att felet inte är ringa varigenom en liknande bedömning avses som avseende väsentligt fel, men det finns inget synbarhetsrekvisit. Näringsidkaren har dessutom bevisbördan för huruvida felet är ringa.
• Prisavdrag: Beräknas i båda lagarna med utgångspunkt i värdeförhållandet mellan felaktig och felfri vara. Läs mer i vår guide om prisavdrag vid bilköp.
• Skadestånd: Båda lagarna bygger på kontrollansvar, men konsumentköplagen ger ett bredare skydd. Näringsidkaren måste även ersätta s.k. indirekt förlust, vilket inte alltid gäller vid kontrollansvar enligt köplagen.

Jämförelsetabell: Köplagen kontra konsumentköplagen

Praktiska scenarion

Vanliga frågor