Ett skadeståndskrav på 2,9 miljoner – och varför vållande inte räckte

En kollision i gästhamnen – och ett krav som växte till miljonbelopp

Den 18 juli 2021 sammanstötte två fritidsbåtar i Sandhamns gästhamn i Stockholms skärgård. Den ena – en Sunseeker 74 som låg förtöjd och vid tillfället var utbjuden till försäljning – värderades till i vart fall tio miljoner kronor. Den andra ägdes och framfördes av vår klient, en privatperson som var på väg att lämna hamnen. Vid vändningen kom båtarna i kontakt med varandra.

Båten ägdes vid tillfället av Ingarö Varv AB och överläts kort därefter, tillsammans med skadeståndsfordran, till systerbolaget Nacka Strand Marin AB. Det bolaget väckte sedan talan mot vår klient och gjorde gällande att kollisionen orsakat omfattande skador. Kravet avsåg dels reparationer och kringkostnader, dels värdeminskning – sammanlagt 2 903 240 kronor exklusive mervärdesskatt.

Vår klient bestred kravet. Han medgav att båtarna kommit i kontakt och att viss färg avsatts på den förtöjda båten, men gjorde gällande att någon egentlig skada av den omfattning som påstods aldrig uppkommit – och att de kostnader bolaget krävde varken var orsakade av kollisionen, nödvändiga eller skäliga. Endast 4 000 kronor vitsordades som skäligt i och för sig.

Vållande fanns – men skadan kunde inte härledas till kollisionen

Tingsrätten prövade målet enligt 8 kap. 1 § sjölagen (1994:1009), som innebär att den som genom vållande orsakar en fartygssammanstötning ska ersätta den skada och förlust som uppkommer. På den punkten gick domstolen på kärandens linje. Invändningen att kollisionen berott på en plötslig kastvind fick inte fäste – den närmaste åberopade väderstationen låg omkring 36 kilometer bort och tillmättes svagt bevisvärde, medan hamnpersonalens uppgifter, som saknade koppling till endera parten, vägde tungt. Vår klient ansågs ha orsakat sammanstötningen genom vårdslöshet. Men därmed var bara halva frågan besvarad.

Av samma bestämmelse och av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer nämligen att det är den skadelidande som måste visa att sammanstötningen orsakade just de skador som ersättning begärs för. På den punkten brast bevisningen. Käranden hade som skriftlig bevisning endast presenterat ett fotografi taget i samband med händelsen. Det gav stöd för att färg avsatts – vilket redan var vitsordat – men visade inga andra tydliga skador. Någon egentlig skadebesiktning presenterades aldrig, och de personer som hördes hade inte gjort någon sådan besiktning utan beskrev skadorna översiktligt.

Till det kom att båten hade en besvärlig historik. Den besiktningsman som försäkringsbolaget anlitat hade uppgett att båten kort efter tillverkningen skadats så svårt att den bedömts vara bortom reparation och sålts som skrot, att reparationen därefter inte följt rekommendationerna fullt ut, och att kostnaden för att åtgärda skadorna från den nu aktuella sammanstötningen skulle understiga självrisken om 120 000 kronor. De uppgifterna nådde rätten i andra hand, men käranden lade inte fram något som förtog deras värde.

Avgörande blev att bevisningen fanns att hämta men inte hämtades. Eftersom båten överlåtits inom en koncern hade både säljaren och köparen haft goda förutsättningar att säkra utredning om skadornas omfattning och orsak, och det fanns besiktningsprotokoll och en besiktningsman att åberopa. Slutsatsen blev att käranden inte visat att de påstådda och åtgärdade skadorna berott på sammanstötningen. Kravet kunde därför inte vinna framgång, bortsett från de 4 000 kronor som vår klient redan medgett.