04 · Tingsrättens bedömningGarantin flyttade bevisbördan – och Bilia nådde inte fram
Tingsrätten valde att pröva garantifelet först, och behövde aldrig gå vidare. Enligt 21 § första stycket i 1990 års konsumentköplag ska fel anses föreligga om varan under garantitiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar. Sensorerna hade blivit trasiga vid sju tillfällen med följden att motorlampan tänts och bilen inte kunnat godkännas vid kontrollbesiktning. Rätten konstaterade att bilens funktion därmed försämrats på ett sådant sätt att garantibestämmelsen var tillämplig, och att fel skulle anses föreligga.
Bevisbördan. Enligt paragrafens andra stycke gäller det inte om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse, vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida. Det var alltså Bilia som skulle bevisa, och beviskravet var sannolikt – lägre än vad som annars gäller i tvistemål. Rätten framhöll att Bilia hade att visa två saker, inte en: dels att felen orsakats av köparens användningsmönster, dels att det mönstret utgjorde ett onormalt brukande.
Vad Bilia faktiskt bevisade. Tingsrätten gav Bilia rätt på flera punkter. Bolaget hade visat att en optimal användning av en dieselbil innebär att den med viss regelbundenhet körs längre sträckor. Bilias sakkunnige bedömde att den mest sannolika orsaken till sensorhaverierna var sättet bilen körts på, och även vår egen sakkunnige uppgav att regelbunden körning i högre hastighet hade kunnat undvika problemen. Bilens datorsystem hade dessutom bara gett felkod för sensorerna, inte för något bakomliggande fel.
Vad Bilia inte bevisade. Det avgörande var steget därefter. Att bilen körts på ett sätt som orsakat felen innebär inte att körningen varit onormalt kort. Bilia hade inte åberopat någon teknisk bevisning som tog sikte på just detta körmönster, och inte heller någon bevisning om vad som utgör normala körsträckor. Bilias egen artikelreferens angav tvärtom att de flesta kör korta sträckor till vardags, till och från jobb, skola och aktiviteter – vilket stämde helt med köparens egen berättelse.
Den bevisning som fällde avgörandet. Köparen och hans hustru lämnade samstämmiga och detaljerade uppgifter om hur bilen använts, och någon annan slutsats än normalt brukande kunde enligt rätten inte dras. Den totala körsträckan om 5 836 mil, nära 1 500 mil per år mot riksgenomsnittets 1 126 mil, gav stöd åt den berättelsen. Till det kom en teknisk iakttagelse som båda sakkunniga var överens om: dieselpartikelfiltret hade aldrig gått sönder, och eftersom det kräver regenerering vid högre temperatur måste bilen med viss regelbundenhet ha körts längre sträckor.
ARN-avslaget. Tingsrätten avfärdade det i en mening: att köparen inte nådde framgång vid prövningen i Allmänna reklamationsnämnden saknade helt betydelse, eftersom det vid den prövningen inte förelåg något aktivt fel och prövningen därför tog sikte på andra omständigheter och frågor än de som nu var uppe.
En nyans värd att notera. Eftersom felansvaret följde redan av garantin behövde rätten inte pröva övriga grunder. Den uttalade sig ändå: grunden om att det fanns en felaktig komponent från fabrik var inte visad. Felet hade i stället berott på köparens användning – som i och för sig inte varit onormal. Det är precis den poäng som garantiregeln bär. Under en gällande funktionsgaranti är det inte köparen som ska förklara varför bilen gick sönder; det är säljaren som ska förklara varför garantin inte ska gälla.
Rättegångskostnaderna. Käranden vann målet i sin helhet. Bilia överlämnade åt rätten att bedöma skäligheten, och tingsrätten noterade att kärandens yrkade ersättning understeg Bilias egen kostnadsräkning. Kostnaden bedömdes i sin helhet ha varit skäligen påkallad och dömdes ut fullt ut med 437 600 kr.