04 · Tingsrättens bedömningTvå krav för ett distansavtal – och båda var uppfyllda
Att köparen var konsument och säljaren näringsidkare var ostridigt. Det var konsumenten som hade att visa att distansavtalslagen var tillämplig. Lagen innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler (1 kap. 1 §). Ett distansavtal förutsätter enligt 1 kap. 2 § två saker: att kommunikationen mellan parterna uteslutande sker på distans, och att avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans.
Det första kravet var enkelt. Kontakten inleddes via annonstjänsten på Blocket, och avtalet slöts uteslutande per telefon och sms. Att köparen råkade träffa den som körde hem bilen vid leveransen saknade betydelse – ett distansavtal förutsätter inte att också fullgörelsen sker på distans.
Det andra kravet var tvistens kärna. Här slog tingsrätten fast att tröskeln är lågt satt. Det krävs inte att distansförsäljningen är omfattande eller särskilt välorganiserad, och inte heller att näringsidkaren själv har byggt försäljningssystemet – det räcker att bolaget använder sig av ett system som någon annan tillhandahåller, till exempel en webbplattform. Annonsen erbjöd hemleverans och köp av bil online, betalning skedde via swish och bolaget genomförde återkommande hemleveranser med anlitad transportör. Sammantaget hade avtalet ingåtts inom ramen för ett organiserat system.
Slutsatsen blev att distansavtalslagen var tillämplig och att konsumenten hade en ångerrätt som han utnyttjat i rätt tid. Käromålet bifölls: bilhandlaren skulle betala tillbaka köpeskillingen mot att bilen återgår. Eftersom förstahandsgrunden räckte behövde tingsrätten inte pröva den alternativa grunden om fel i bilen.