Klausulen som binder framtiden – men bara om den är skälig
En konkurrensklausul (även kallad konkurrensförbud) är en avtalsbestämmelse som förbjuder en avtalspart att bedriva konkurrerande verksamhet under en viss tid eller inom ett visst geografiskt område. Klausulen är vanlig i kommersiella sammanhang där en part överlåter sin verksamhet, sitt ägarintresse eller sin kundkrets till en annan – och den nya ägaren vill skydda det värde som köpts.
Konkurrensklausuler förekommer typiskt i fem avtalstyper. I aktieöverlåtelseavtal (SPA) förbinder sig säljaren att inte konkurrera med det sålda bolaget under en övergångsperiod. I aktieägaravtal (SHA) förbinder sig delägare att inte bedriva konkurrerande verksamhet så länge de är delägare, och ofta en period efter utträde. I franchiseavtal får franchisetagaren inte bedriva konkurrerande verksamhet under avtalstiden och ofta inte heller efter att det upphört. I distributions- och agentavtal förbinder sig distributören eller agenten att inte distribuera konkurrerande produkter. Och i joint venture-avtal förbinder sig parterna att inte konkurrera med det gemensamma projektet.
Kommersiella klausuler – inte arbetsrättsliga
Denna sida behandlar kommersiella konkurrensklausuler mellan näringsidkare. För konkurrensklausuler i anställningsavtal gäller delvis andra regler – bland annat 2015 års kollektivavtal om konkurrensklausuler mellan Svenskt Näringsliv och PTK, som bygger vidare på den äldre överenskommelsen från 1969. Den arbetsrättsliga prövningen sker i Arbetsdomstolen och är mer restriktiv, eftersom en arbetstagare typiskt har ett starkare skyddsbehov än en jämbördig näringsidkare. Den arbetsrättsliga regleringen berörs inte närmare här.
Skälighet, inte automatik
Den grundläggande poängen är att en konkurrensklausul inte är giltig per automatik bara för att den står i avtalet. Enligt 38 § avtalslagen binder en sådan utfästelse bara i den mån den är skälig. Klausulen måste vara proportionell i förhållande till sitt syfte, och kan jämkas eller lämnas utan avseende om den sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Bedömningen görs i varje enskilt fall och utgår från en helhet – det finns inga fasta gränser för vad som är skäligt. Skillnaden mot ett individuellt förhandlat villkor är att domstolen ser särskilt på partsbalansen: mellan jämbördiga näringsidkare ges större avtalsfrihet än när en part står klart underlägsen.