Undersökningsplikt vid köp – köparens ansvar

Undersökningsplikt före köpet (20 § KöpL)

Huvudregeln för köp som regleras av köplagen finns i 20 §. Bestämmelsen anger att köparen inte får åberopa ett fel som han eller hon måste antas ha känt till vid köpet. Vidare gäller att om köparen före köpet har undersökt varan, eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får köparen inte åberopa sådant som han eller hon borde ha märkt vid undersökningen.

När aktualiseras undersökningsplikten före köpet?

Bestämmelsen innehåller två rekvisit som är viktiga att särskilja:

1. Köparen har faktiskt undersökt varan. Om köparen har genomfört en undersökning – exempelvis provkört en bil eller besiktigat en maskin – bedöms vad köparen borde ha märkt vid just den undersökningen. Omfattningen av undersökningsplikten följer då av vad undersökningen rimligen borde ha avslöjat.
2. Köparen har vägrat följa säljarens uppmaning. Säljaren kan uppmana köparen att undersöka varan. Underlåter köparen detta utan godtagbar anledning får det samma verkan som om undersökning faktiskt gjorts – köparen anses då ha bort märka sådant som undersökningen typiskt sett skulle ha avslöjat.

Det finns dock ingen allmän skyldighet att undersöka varan före köpet om säljaren inte uppmanat till det. Det är alltså inte så att köparen alltid måste undersöka – men gör köparen det frivilligt, eller avböjer trots uppmaning, inträder den begränsning som 20 § stadgar. Däremot innebär förevisning av en vara, till exempel en visning av en lägenhet, eller provkörning av en bil, en situation då undersökningsplikt aktualiseras.

Vad borde köparen ha märkt?

Bedömningen av vad köparen borde ha märkt är objektiv. Man utgår från vad en normalt aktsam köpare i samma situation skulle ha upptäckt. Relevanta faktorer är bland annat:

• Varans art och beskaffenhet – en begagnad bil kräver en mer grundlig undersökning än en ny vara
• Köparens sakkunskap – en bilmekaniker förväntas upptäcka mer än en privatperson utan teknisk kompetens
• Omständigheterna kring köpet – tidspress, möjlighet att genomföra provkörning eller besiktning
• Säljarens uppgifter – om säljaren lämnat konkreta uppgifter som köparen hade anledning att lita på minskar kravet på egen undersökning

Undantag: säljarens onda tro

En viktig begränsning i 20 § är att säljaren inte kan åberopa köparens försummade undersökning om säljaren själv handlat i strid mot tro och heder. Det innebär att en säljare som aktivt döljer eller förtiger kända fel inte kan hänge upp sig på att köparen borde ha undersökt noggrannare. Principen knyter an till den upplysningsplikt som följer av 19 § punkt 2 KöpL och som gäller även vid försäljning i befintligt skick.

Undersökning efter leverans (31–32 §§ KöpL)

När varan väl avlämnats övergår undersökningsplikten till en aktiv skyldighet. Enligt 31 § köplagen ska köparen så snart omständigheterna medger det undersöka varan i enlighet med god affärssed. Syftet är att säkerställa att eventuella fel upptäcks snabbt så att säljaren kan vidta åtgärder.

Vad innebär ”god affärssed”?

Begreppet god affärssed varierar beroende på varuslag och bransch. För standardiserade varor kan det räcka med en ytlig kontroll vid leverans. För komplicerad utrustning – maskiner, industrikomponenter eller teknisk apparatur – kan det krävas en mer ingående besiktning, ibland med hjälp av sakkunnig.

Om varan ska transporteras från avlämningsplatsen får köparen vänta med undersökningen till dess att varan kommit fram till bestämmelseorten. Vid omdestinering gäller särskilda regler i 31 § tredje stycket.

Reklamation – 32 § KöpL

Undersökningsplikten efter leverans hänger nära samman med reklamationsplikten i 32 §. Köparen måste reklamera felet – lämna meddelande till säljaren om felets art – inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felet. Underlåter köparen att reklamera i tid förlorar han eller hon rätten att göra felet gällande.

Den yttersta gränsen i köplagen är två år från det att köparen tog emot varan, om inte säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder (32 § andra stycket).

Konsumentköplagen – mildare krav på köparen

I konsumentköplagen (2022:260) ser reglerna väsentligt annorlunda ut. Lagstiftaren har medvetet valt att inte stadga någon undersökningsplikt före köpet för konsumenten. Det är en fundamental skillnad mot köplagen.

Ingen undersökningsplikt före köpet

Medan 20 § köplagen innebär att köparen kan förlora rätten att åberopa fel genom att underlåta undersökning, saknar konsumentköplagen en motsvarande bestämmelse. Konsumenten behöver alltså inte undersöka varan före köpet för att behålla sina rättigheter. Bakgrunden är det konsumentskydd som präglar hela lagen – det ska vara enkelt och tryggt att handla som konsument.

Begränsat undantag: kännedom om felet

Däremot följer av konsumentköplagen indirekt att konsumenten inte får åberopa en avvikelse som han eller hon kände till vid köpet eller inte rimligen kan ha undgått att känna till. Det krävs alltså faktisk kännedom eller att felet är uppenbart så som lackskador – inte bara att konsumenten borde ha varit noggrannare och förstått att det förelåg ett fel. Skillnaden mot köplagen, där det räcker med att köparen borde ha märkt felet, är avgörande för utgången i många tvister.

Reklamation även för konsumenter

Konsumenten har däremot en reklamationsplikt enligt 5 kap. 2 § KKL. Reklamation ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten märkte eller borde ha märkt felet. En reklamation som sker inom två månader från det att felet upptäcktes anses alltid vara i rätt tid. Den yttersta gränsen är tre år från avlämnandet – att jämföra med köplagens tvåårsgräns.

Konsumenten åtnjuter dessutom den så kallade omvända bevisbördan under det första året: ett fel som visar sig inom två år från leverans presumeras ha funnits vid avlämnandet om inte näringsidkaren visar annat (4 kap. 17 § KKL).

Skillnad: konsumentköp, privatköp och företagsköp

Undersökningspliktens omfattning skiljer sig markant beroende på köpets karaktär. Tabellen nedan sammanfattar de viktigaste skillnaderna.

Praktiska scenarion

Provkörning av bil

Vid köp av en begagnad bil är provkörningen det mest typiska uttrycket för undersökningsplikten. Den som provkör en bil förväntas uppmärksamma exempelvis ovanliga motorljud, oregelbunden gång, tydliga lackskavanker eller att instrument på panelen visar varningslampor. Däremot kan man inte förvänta sig att en privatperson utan teknisk kompetens ska upptäcka dolda mekaniska fel – sådana faller i regel utanför vad som borde ha märkts vid en normal provkörning.

Om bilen säljs i befintligt skick ökar kravet på köparens aktsamhet ytterligare. Se även vår guide om dolda fel vid bilköp.

Visning av bostadsrätt

Principerna är desamma vid köp av bostadsrätt mellan privatpersoner. Köplagen gäller och köparen förväntas vid visningen notera synliga brister – fuktfläckar, sprickor i väggar, trasiga vitvaror. Däremot krävs inte att köparen gör en teknisk översyn av installationer som inte är direkt åtkomliga. Enligt doktrin och praxis bestäms bedömningen av vad en normalt aktsam köpare hade uppmärksammat under en visning av sedvanligt slag.

Leveranskontroll av maskin eller industriutrustning

I kommersiella köp ställs högre krav. En näringsidkare förväntas ha rutiner för leveranskontroll. God affärssed kan innebära att varan ska besiktigas vid leverans, funktionsprovas och att resultatet dokumenteras. Försummar köparen detta riskerar han eller hon att förlora rätten att göra felet gällande, särskilt om felet var sådant att det hade kunnat upptäckas vid en rutinmässig kontroll.

Köp av båt

Båtköp – särskilt mellan privatpersoner – följer samma mönster som bilköp. Provkörning och översyn av skrov, motor och elsystem utgör den naturliga undersökningen. En köpare som underlåter att kontrollera exempelvis båtens skrovskick trots att det är möjligt kan ha svårt att i efterhand göra gällande synliga brister som fel.

Säljarens upplysningsplikt

En viktig motpol till undersökningsplikten är säljarens upplysningsplikt. Enligt 19 § punkt 2 köplagen anses varan felaktig om säljaren före köpet underlåtit att upplysa köparen om väsentliga förhållanden som säljaren kände till och som köparen hade fog att bli upplyst om. I praktiken innebär detta att säljaren inte enbart kan förlita sig på att köparen borde ha undersökt – säljaren har ett eget ansvar att informera om kända fel.