Undersökningsplikten avgränsar vilka fel du kan åberopa
Undersökningsplikten är ett av köplagens viktigaste verktyg för att avgöra vilka fel en B2B-köpare faktiskt har rätt att åberopa mot säljaren. Regeln finns i 20 § köplagen (1990:931) och bygger på en grundläggande tanke: en köpare ska inte i efterhand kunna kräva ersättning för förhållanden som var uppenbara redan vid avtalets ingående.
Bestämmelsen träffar köp mellan näringsidkare samt köp mellan privatpersoner. Den gäller däremot inte konsumentköp, som regleras separat i konsumentköplagen (2022:260). I B2B-relationer är 20 § köplagen dispositiv enligt 3 § köplagen – parterna kan avtala bort eller modifiera den – men i praktiken är det ovanligt att undersökningsplikten regleras uttryckligen i avtalet. När tvist väl uppstår är det därför ofta lagregeln som blir avgörande.
- Funktion: Undersökningsplikten avgränsar vilka fel köparen kan åberopa, inte huruvida fel överhuvudtaget föreligger enligt felreglerna i 17–19 §§.
- Tidpunkt: Bedömningen utgår från läget före köpet, alltså vid avtalets ingående.
- Konsekvens: Förhållanden som faller inom undersökningsplikten kan inte åberopas som fel – köparen får stå risken.
Plikten utlöses inte automatiskt
Som huvudregel har köparen ingen generell plikt att undersöka varan före köpet. Plikten enligt 20 § andra stycket aktiveras främst i två lägen: när köparen faktiskt har undersökt varan, eller när säljaren uppmanat köparen att undersöka den. Då utvidgas vad som anses som "borde ha märkts". Första stycket gäller däremot alltid – det köparen måste antas ha känt till kan aldrig åberopas, oavsett om någon undersökning skedde.
20 § första stycket – fakta köparen måste antas ha känt till
20 § första stycket köplagen lyder: "Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet." Det här är den absoluta minimiregeln. Den gäller alltid, oavsett om köparen undersökt varan eller inte, och oavsett om säljaren uppmanat till undersökning. Allt som var uppenbart vid köpet eller som köparen bevisligen kände till faller utanför vad som senare kan göras gällande som fel.
Bevisbördan ligger på säljaren att visa vad köparen måste antas ha känt till. Det är en strikt formulering – det räcker inte att säljaren tror att köparen visste om något, det ska framstå som praktiskt taget säkert. Typiska situationer där första stycket träffar är:
- Synliga skador, slitage eller bristfällig utrustning på en begagnad maskin som visats vid köptillfället.
- Avvikelser som tydligt framgår av bilder, specifikationer eller datablad som köparen tagit del av före avtalet.
- Förhållanden som diskuterats uttryckligen mellan parterna under förhandlingen.
- Sådant som framgår av offentliga register som köparen rimligen konsulterat (till exempel fordonsregister vid fordonsköp).
Skillnaden mot 19 § köplagen
När varan sålts i befintligt skick gäller 19 § köplagen. Trots ett "befintligt skick"-förbehåll kan köparen ändå åberopa fel om säljaren lämnat oriktiga uppgifter (19 § första stycket punkt 1), om säljaren underlåtit att upplysa om ett väsentligt förhållande som denne måste antas ha känt till (19 § första stycket punkt 2), eller om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta (19 § första stycket punkt 3). 20 § och 19 § samverkar – ett befintligt skick-förbehåll friskriver inte säljaren från upplysningsplikten, men det skärper kravet på att köparen själv tar ansvar för uppenbara förhållanden.
20 § andra stycket – undersökning före köpet
Andra stycket är den centrala bestämmelsen för B2B-köp av komplexa varor. Lagtexten lyder: "Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder." Två situationer aktiverar regeln:
- Faktisk undersökning. Köparen har själv eller genom sakkunnig faktiskt undersökt varan före köpet.
- Uppmaning från säljaren. Säljaren har uppmanat köparen att undersöka, och köparen har utan godtagbar anledning låtit bli.
I båda fallen avskärs köparen från att åberopa det som denne borde ha märkt vid en kompetent undersökning. Bedömningen är objektiv – det är inte den enskilda köparens kunskap som är avgörande, utan vad en sakkunnig köpare i samma bransch borde ha upptäckt vid en undersökning anpassad till varans art och pris.
Säljarens uppmaning – form och tydlighet
För att en uppmaning ska få rättslig betydelse krävs att den är tillräckligt tydlig. En allmän hänvisning till att "varan finns att besiktiga" räcker normalt inte – säljaren bör konkret uppmana köparen att granska varan, gärna skriftligt och med angivande av tidpunkt och plats. Köparen kan å sin sida ha "godtagbar anledning" att inte följa uppmaningen, exempelvis om varan finns på en annan kontinent eller om en undersökning skulle vara orimligt kostsam i förhållande till köpeskillingen.
Tro-och-heder-undantaget
Andra stycket avslutas med ett viktigt undantag: undersökningsplikten begränsar inte köparens rätt om säljaren handlat i strid mot tro och heder. Om säljaren aktivt mörkat fel, lämnat vilseledande uppgifter eller på annat sätt agerat illojalt kan denne inte gömma sig bakom att köparen "borde ha sett" felet. Tröskeln är dock hög – det räcker inte med att säljaren varit passiv eller att uppgifter visat sig oriktiga utan ond tro. Det måste finnas ett kvalificerat illojalt beteende.
20 § tredje stycket – undersökning av prov
Tredje stycket utvidgar reglerna även till situationer där köparen fått tillfälle att undersöka prov på varan. Lagtexten lyder: "Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet." Egenskaper som skulle ha framgått av provet kan alltså inte åberopas som fel om köparen avstått från att undersöka det.