God tro i avtalsrätten – jämkning, tro och heder och skälighet

Samma ord, olika rekvisit

Läser man svensk civilrättslig doktrin slås man av hur ofta uttrycket "god tro" återkommer – i sakrätten, i avtalsrätten, i köprätten, i fastighetsrätten, i associationsrätten. Det dyker upp i lagtext, i förarbeten, i Högsta domstolens avgöranden och i standardlitteraturen. Och ändå betyder det inte alltid samma sak. Det är detta som gör begreppet både centralt och farligt: man tror att man pratar om samma sak, men i själva verket prövar domstolen helt olika rekvisit beroende på vilken paragraf som åberopas.

Rolf Dotevall ägnar i Om god och ond tro (Norstedts Juridik, 2021) hela första delen av sin framställning åt just denna observation. Han skiljer mellan subjektiv god tro – ett påstående om partens faktiska eller hypotetiska kunskap – och objektiv god tro – ett påstående om att handlandet är förenligt med vad en hederlig person skulle ha gjort i samma situation. Båda används parallellt i svensk rätt, ibland inom samma avtalsförhållande, och en jurists första uppgift är att hålla isär dem.

God tro som subjektiv bedömning – vad parten visste

Den första huvudfåran handlar om en parts kunskap. Klassisk subjektiv god tro innebär att personen inte visste – och inte heller med normal aktsamhet borde ha förstått – att en viss förutsättning för rättshandlingen brast. Detta är typsituationen vid godtrosförvärv av lösöre enligt 2 § godtrosförvärvslagen (1986:796, GFL). En förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Här prövas partens inre föreställning och normala aktsamhetskrav: vad förstod köparen, och vad borde han ha förstått om han varit normalt uppmärksam?

Tro och heder som objektiv skälighet – vad en hederlig person gjort

Den andra fåran är något helt annat. När 33 § avtalslagen (1915:218, AvtL) säger att en rättshandling inte får göras gällande om det skulle strida mot tro och heder att åberopa den, är det inte längre en fråga om vad parten visste. Det är en fråga om hur hans handlande ser ut sett utifrån, mot en allmän standard av hederligt handlande. Det är en moralisk-objektiv prövning, inte en kunskapsprövning. Visserligen kräver 33 § AvtL också ett kunskapsled – motparten måste ha "ägt sådan vetskap" om omständigheterna att åberopandet framstår som oärligt. Men det avgörande är inte vetskapen i sig, utan om åberopandet med den vetskapen är förenligt med tro och heder.

Avtalslagen 33 § – tro och heder som ogiltighetsgrund

Bestämmelsen – ibland kallad "lilla generalklausulen" – tillämpas snävt i praxis. Den är inte tänkt som ett verktyg mot oförmånliga avtal; för det finns 36 § AvtL. Den är ett yttersta skydd mot avtal vars åberopande framstår som direkt oärligt med hänsyn till hur de tillkommit. Klassiska fall är där säljaren utnyttjat motpartens utsatthet, sjukdom, berusning eller informationsövertag på ett sätt som inte når upp till svek (30 § AvtL) men ändå är moraliskt förkastligt. Tre kriterier måste vara uppfyllda: (1) omständigheter vid avtalets tillkomst som vid en objektiv prövning gör åberopandet oärligt, (2) motpartens vetskap om dessa omständigheter, och (3) tro-och-heder-konflikten – skulle en hederlig affärsman ha åberopat avtalet om han satt på den vetskapen? Konsekvensen vid framgång är att rättshandlingen inte får göras gällande; ogiltigheten är ensidig och drabbar bara den som åberopar avtalet oärligt.

Avtalslagen 36 § – jämkning av oskäliga villkor

Den verkligt arbetsdugliga skälighetsbestämmelsen är dock inte 33 § utan 36 § AvtL: avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detta är generalklausulen i svensk avtalsrätt. Den är medvetet bred – fyra faktorer pekas ut, men inom var och en av dem ryms en stor mängd överväganden. I förarbetena (prop. 1975/76:81) tydliggjordes att bestämmelsen ska användas som en flexibel skydds- och rättvisemekanism med betydande utrymme för rättsutveckling i praxis.

I bestämmelsens andra stycke står att särskild hänsyn skall tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Här ligger tyngdpunktsförskjutningen: jämkning är ett kraftigt verktyg i konsumentförhållanden men används återhållsamt i jämbördiga kommersiella förhållanden där båda parter haft tillgång till juridisk rådgivning. Klassiska situationer där jämkning blivit aktuell är oproportionerliga vitesklausuler, långtgående friskrivningar vid grov vårdslöshet eller uppsåt, konkurrensklausuler som går utöver skyddsvärt intresse, skiljedomsklausuler i ojämna förhållanden samt standardvillkor som tillkommit utan reell förhandling. För skiljeklausuler finns belysande praxis: i NJA 1981 s. 711 åsidosatte HD en skiljeklausul i ett konsumentförhållande, och i NJA 1987 s. 639 en skiljeklausul mot en formellt näringsidkande men i realiteten underlägsen part.

Avtalslagen 30 § – svek som kvalificerad ond tro

Svek enligt 30 § AvtL kan beskrivas som det skarpaste uttrycket för ond tro i avtalsrätten. Bestämmelsen träffar både aktivt vilseledande – när säljaren ljuger – och svikligt förtigande – när säljaren håller medvetet tyst om något han vet skulle ha förändrat motpartens beslut. Sveket bygger på att den ena partens onda tro varit kvalificerad: han har inte bara underlåtit att informera, utan gjort det i syfte att, eller med insikt om att, motparten skulle gå in i avtalet just därför. Konsekvensen är inte jämkning utan ogiltighet – avtalet är inte gällande mot den vilseledde. I praktiken är 30 § ofta första-handsalternativet när insiktsbevisningen håller; när den inte gör det går man ned till 33 § (objektiv oärlighet) eller över till köprättens felregler.

Avtalslagen 32 § – felskrivning och misstag

Begreppet ond tro dyker upp i en helt annan funktion i 32 § AvtL: den som avgivit en viljeförklaring som i följd av felskrivning eller annat misstag fått annat innehåll än åsyftat är inte bunden av innehållet, om mottagaren insåg eller borde ha insett misstaget. Här är ond tro förutsättningen för att felskrivningen ska få verkan. Logiken är den motsatta jämfört med godtrosförvärv: där skyddas den godtroende; här skyddas felskrivaren mot en ondtroende motpart. Begreppet är detsamma, men funktionen omvänd.

God tro i sakrättslig mening – godtrosförvärvslagen

I sakrätten är "god tro" en av rättsordningens mest centrala konstruktioner. När någon förvärvar lösöre från en person som visserligen var i besittning men inte var rätt ägare, kan den nye köparen ändå få äganderätt om han var i god tro (2 § GFL). God tro-prövningen i sakrättslig mening är strängare än i många andra sammanhang – det räcker inte att köparen subjektivt inte misstänkte något; bedömningen är objektiverad och köparens normala aktsamhetskrav höjs till en relativt hög nivå. Tunga indicier som bryter god tro är ett pris långt under marknadsvärdet, säljare som saknar legitimation eller registreringsbevis, ovanliga försäljningskanaler och bristande dokumentation kring egendomens historik. En viktig nyans gäller stöldgods: enligt 3 § första stycket GFL består den rätte ägarens rätt om egendomen frånhänts honom genom stöld eller olovligt tagande, men enligt 3 § andra stycket får förvärvaren ändå äganderätt om ägaren inte kräver tillbaka egendomen inom sex månader från det att han fick kännedom om innehavet. Ägaren kan alltså inte återkräva stöldgods hur länge som helst.

Lojalitetsplikt och upplysningsplikt

I gränslandet mellan 33 § AvtL och köplagen ligger en mer subtil dimension av god tro: säljarens lojalitetsplikt mot köparen. 19 § första stycket punkt 2 köplagen (1990:931, KöpL) träffar säljare som – även vid köp i "befintligt skick" – före köpet underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om. Detta är upplysningsplikten i sin köprättsliga form – inte lika kvalificerad som svek (30 § AvtL), men inte heller en obegränsad tystnadsfrihet. Ett förtigande som inte når upp till sveklagens insiktskrav men ändå har sin grund i klar ohederlighet kan landa i 33 § AvtL som ogiltighetsgrund; är förtigandet lindrigare men avtalet ändå oskäligt betungande, kan 36 § AvtL ge utrymme för jämkning.

Dotevall-doktrinen – god tro som begreppslig ram

Rolf Dotevalls genomgång i Om god och ond tro (2021) är den ledande systematiska framställningen av begreppsfamiljen. Hans huvudpoäng är att god tro inte är ett rekvisit utan en begreppslig ram som rymmer flera prövningsmodeller: subjektiv god tro som ett påstående om vad parten visste eller normalt borde ha vetat (typsituation: 2 § GFL, 11 § AvtL om fullmaktsöverskridande, 32 § AvtL om misstag), objektiv god tro som ett påstående om handlandets förenlighet med en allmän standard av ärlighet (typsituation: 33 § AvtL, delvis 36 § AvtL), och kvalificerad ond tro som svek eller därmed jämförbart agerande (typsituation: 30 § AvtL). Den som driver en process bör tidigt välja vilken eller vilka grunder som åberopas – och formulera dem så de inte hindrar varandra.

Jämkning kontra ogiltighet – principiella konsekvenser

En central distinktion är vad som faktiskt händer när domstolen ger käranden rätt. Vid jämkning (36 § AvtL) anpassas klausulen till en rimlig nivå: vitesklausulen sätts ned, friskrivningen modifieras, skiljedomsklausulen ersätts av allmän domstol. Den oskäliga klausulen tas inte bort i sin helhet – den justeras. Det gör jämkning till ett mer kirurgiskt instrument. Vid ogiltighet (30, 32, 33 §§ AvtL) gäller avtalet eller den specifika rättshandlingen inte mot den drabbade. Det handlar inte om en anpassning utan om ett bortvalsalternativ. Vid 30 § (svek) går återgång av prestationerna oftast hand i hand med ogiltighetsförklaringen: köpeskillingen betalas tillbaka mot att varan återlämnas.

Standardavtal och dolda klausuler – Bernitz-doktrinen

Ulf Bernitz behandlar i Standardavtalsrätt (9 uppl. 2018) en specialfråga som ligger nära 36 § AvtL men har egna principer: doktrinen om att dolda klausuler inte binder en motpart som inte fått dem tydligt presenterade. Det är inte i sträng mening en god-tro-fråga, men hör hemma i samma begreppsfamilj eftersom den bygger på grundtanken att avtalsbundenhet förutsätter att parten haft en rimlig möjlighet att förstå vad han accepterar. Bernitz lyfter särskilt fram oskäliga ansvarsbegränsningar som inte tydliggjorts före avtalsslutet, prisändringsklausuler som låter en part ensidigt justera priset i efterhand, samt skiljedoms- och forumvalsklausuler som inte framgår tydligt vid avtalsslutet. Doktrinen samverkar i praxis ofta med 36 § AvtL: en dold klausul som dessutom är oskälig får sällan genomslag i domstol.

Ex officio-prövning i konsumentmål

En särskild fråga är när domstolen kan pröva oskälighet ex officio – utan att parten åberopat det. I konsumentmål har EU-domstolen i flera avgöranden om direktivet 93/13/EEG (oskäliga villkor i konsumentavtal) ålagt nationella domstolar att kontrollera oskälighet ex officio, vilket påverkar svensk tillämpning av 36 § AvtL och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK). Enligt AVLK kan Konsumentombudsmannen ansöka om att Patent- och marknadsdomstolen förbjuder framtida användning av ett oskäligt villkor. I rena kommersiella förhållanden mellan jämbördiga parter förekommer ex officio-prövning däremot mycket sällan – då gäller dispositionsprincipen.