32 kap. miljöbalken – strikt ansvar för miljöskador
När sprängning, pålning, schaktning eller annan markstörande verksamhet orsakar skada på omgivande fastigheter tillförsäkrar miljöbalken (1998:808) den drabbade fastighetsägaren ett särskilt starkt skydd. Enligt 32 kap. 1 § miljöbalken gäller ett strikt ansvar – den som bedriver verksamheten ska ersätta skadan även om ingen oaktsamhet förekommit på dennes sida. Ersättning betalas för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada (ren förmögenhetsskada som inte orsakats genom brott dock bara om den är av någon betydelse).
Ansvaret förutsätter alltså inte att någon gjort fel. Det räcker att verksamheten orsakat skadan. Regleringen är därmed väsentligt mer förmånlig för den skadelidande än allmänna skadeståndsrättsliga regler, där culpa (vårdslöshet) normalt krävs.
Två kategorier av strikt ansvar
Miljöbalkens 32 kapitel skiljer mellan två situationer med olika höga trösklar:
- 32 kap. 3 § – ort- och allmänvanlighetsbedömning. Skador genom buller, skakningar, föroreningar och liknande störningar ersätts strikt – men under förutsättning att störningen inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Bestämmelsen innebär en tröskel: om störningen är typisk för platsen eller förekommer allmänt i jämförbara miljöer kan en toleransbedömning bli aktuell.
- 32 kap. 4 § – ovillkorligt strikt ansvar. För skador genom flygande sprängsten, eller genom gas eller vätska som strömmat ut, gäller ett ovillkorligt strikt ansvar. Här tillämpas inte ortsvanlighets- eller allmänvanlighetsregeln i 3 §. Den som orsakat skadan ska ersätta den fullt ut.
Skillnadens praktiska betydelse
Vid sprängsten (32 kap. 4 §) har den drabbade fastighetsägaren i princip alltid rätt till ersättning. Vid vibrationsskador och sättningar (32 kap. 3 §) måste domstolen bedöma om störningen överstiger vad som skäligen bör tålas – men vid allvarliga egendomsskador som sprickor i bärande konstruktion överstigs den tröskeln nästan undantagslöst. Bedömningen av orts- och allmänvanlighet får i praktiken framför allt betydelse för buller och estetiska störningar, inte för faktiska konstruktionsskador.
Vem bär ansvaret?
Det strikta ansvaret vilar på den som bedriver den skadegörande verksamheten. Enligt 32 kap. 6–7 §§ miljöbalken kan ansvaret träffa fastighetsägaren som låter utföra markarbetena, den som i sin näringsverksamhet eller annars yrkesmässigt brukar fastigheten, samt den som utför arbete på fastigheten – exempelvis entreprenören som fysiskt utför sprängningen, pålningen eller schaktningen.
Är flera ansvariga – till exempel både byggherre och entreprenör – svarar de solidariskt för skadeståndet enligt 32 kap. 8 §. Den skadelidande kan därmed välja att rikta hela kravet mot den mest solventa parten, varefter de ansvariga får göra upp inbördes efter vad som är skäligt.
Jordabalkens skyddsåtgärdsplikt vid grävning
Utöver miljöbalkens skadeståndsregler ställer 3 kap. 3 § jordabalken (1970:994) krav på den som utför grävning eller liknande arbete. Den som avser att utföra eller låta utföra grävning ska vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande fastigheter. Om en skyddsåtgärd uppenbarligen skulle kosta mer än skaderisken motiverar får den underlåtas – men ersättning utgår då i stället enligt 32 kap. miljöbalken. Jordabalken reglerar alltså aktsamhets- och skyddsåtgärdsplikten, medan det rena strikta skadeståndsansvaret följer av miljöbalken.