Huvudregeln: tappande part betalar
I svenska tvistemål gäller en tydlig huvudregel: den part som förlorar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Regeln finns i 18 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) och syftar till att den som har rätt inte ska behöva bära kostnaden för att hävda sin rätt i domstol. Om du stämmer någon och får fullt bifall till din talan, ska motparten betala dina rättegångskostnader. Omvänt – om du förlorar – får du räkna med att betala både dina egna och motpartens kostnader.
Det är dock inte den totala fakturan som avgör. Domstolen prövar om kostnaderna är skäliga – både till belopp och i förhållande till målets art och omfattning. Den frågan återkommer vi till nedan.
Vad räknas som rättegångskostnad?
Enligt 18 kap. 8 § RB omfattar rättegångskostnader allt som en part skäligen behövt lägga ned för att ta till vara sin rätt i målet. De vanligaste posterna är:
- Ombudsarvode – den största enskilda posten, typiskt 1 500–3 500 kr per timme (exkl. moms) beroende på ombud och ärendets art.
- Ansökningsavgift – 900 kr för FT-mål (förenklat tvistemål), 2 800 kr för ordinarie tvistemål.
- Bevisning – vittnesersättning, sakkunnigutlåtanden och besiktningar.
- Utlägg och resekostnader – resor till domstolen, kopiering av handlingar med mera.
- Ränta på rättegångskostnader – om domstolen dömer ut rättegångskostnader löper dröjsmålsränta från den dag som anges i domen.
Varför huvudregeln spelar roll redan innan du stämmer
Eftersom förloraren betalar bär kostnadsrisken stor vikt i varje strategiskt beslut: om talan ska väckas, hur yrkandena ska utformas och om en förlikning är att föredra. Att förstå reglerna innan processen inleds är ofta det som skiljer ett välavvägt ärende från ett ekonomiskt äventyr. En tidig och nykter riskbedömning är en av de viktigaste sakerna ett ombud bidrar med.