Räntan som börjar löpa när betalningen uteblir
Dröjsmålsränta är den ränta en gäldenär – den som är skyldig pengar – ska betala när en fordran inte betalas i tid. Räntan kompenserar borgenären, den som har rätt till betalning, för att denne inte haft tillgång till pengarna under dröjsmålstiden. Den är alltså inte ett straff utan en ersättning för utebliven likviditet, och den verkar samtidigt som ett påtryckningsmedel för betalning i tid.
Reglerna finns i räntelagen (1975:635), som är tillämplig på de allra flesta penningfordringar i svensk rätt – köpeskilling, hyra, skadestånd, entreprenadersättning och andra betalningar. Lagen är dispositiv: parterna kan avtala om andra villkor, men finns inget sådant avtal gäller lagens regler som utgångspunkt. Det innebär bland annat att du inte behöver ha skrivit något om ränta i avtalet eller på fakturan för att ha rätt till den.
Tre frågor avgör utfallet i praktiken: från vilken dag räntan löper, vilken räntesats som gäller, och hur kravet ska formuleras och drivas in. De ser enkla ut, men det är just här de flesta misstagen sker – och där en felräknad eller felyrkad ränta tyst urholkar det belopp du egentligen har rätt till. Den här guiden ramar in frågorna; den exakta tillämpningen i ett enskilt ärende kräver oftast en närmare bedömning.