Undersökningsplikt vid köp – vad du måste kontrollera (och vad du förlorar annars)

Köplagen styr – och 20 § kan stänga dörren för dig

Den här guiden handlar om köp av lös egendom – en begagnad bil, en maskin, en båt, ett parti varor – mellan två privatpersoner eller mellan två företag. För sådana köp gäller köplagen (1990:931), KöpL, som enligt sin 1 § omfattar köp av lös egendom. Det är en helt annan situation än när en privatperson köper av en näringsidkare (då gäller konsumentköplagen) eller när det handlar om en bostadsrätt eller en fastighet – vi återkommer till de avgränsningarna nedan.

När ett fel visar sig efter köpet ställer säljaren nästan alltid samma motfråga: borde inte köparen ha upptäckt det här innan? Den frågan har ett rättsligt namn – köparens undersökningsplikt – och den regleras i 20 § köplagen. Förstår man hur den fungerar förstår man också varför ett och samma fel ibland kan åberopas och ibland inte, beroende på vad som hänt före köpet.

20 § KöpL – undersökningspliktens kärna

Paragrafen har två stycken med skilda funktioner. Första stycket: "Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet." Andra stycket: "Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder."

Lagrummet slår alltså fast två separata regler. Första stycket träffar köparens positiva vetskap – det köparen faktiskt vet om vid köpet kan aldrig åberopas som fel. Andra stycket träffar köparens undersökningsplikt – fel som köparen borde ha märkt vid en undersökning kan inte heller åberopas. Båda reglerna har en gemensam ventil: tro och heder. Har säljaren handlat svikligt eller i strid mot tro och heder kan köparen alltid åberopa felet, oavsett vad denne visste eller borde ha märkt.

Plikten är villkorad – säljarens uppmaning aktiverar den

En avgörande poäng är att köplagens undersökningsplikt inte är ovillkorlig. Andra stycket aktiveras i två fall: antingen har köparen faktiskt undersökt varan (då kan denne inte åberopa det som undersökningen borde ha avslöjat), eller så har köparen utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka. Det är alltså säljarens uppmaning som typiskt sätter plikten i spel – och som skärper den. Uppmaningen behöver inte vara formell; att varan hålls tillgänglig för granskning och att säljaren ber köparen titta efter kan räcka. Har köparen godtagbar anledning att inte följa uppmaningen – exempelvis att en meningsfull undersökning skulle kräva isärtagning eller fackkunskap köparen rimligen inte förfogar över – mildras effekten. Var den gränsen går är en bedömningsfråga.

Hur långt sträcker sig plikten?

Undersökningsplikten omfattar det en undersökning av varans art skulle ha avslöjat – men kräver normalt inte att köparen tar isär konstruktioner, demonterar delar eller anlitar expertis, om inte omständigheterna pekar på det. Samtidigt skärps förväntningarna av varans karaktär och köparens ställning. Köper ett företag en dyr produktionsmaskin förväntas en mer fackmässig undersökning än när en privatperson köper en begagnad bil av en granne. Ribban är med andra ord rörlig: den påverkas av varans värde och komplexitet, av vad säljaren sagt om skicket, av eventuella varningssignaler vid granskningen och av vad som är brukligt. Det är just därför frågan "borde jag ha sett det?" sällan har ett självklart svar.

Samspelet med "befintligt skick" – 19 § KöpL

Begagnade varor säljs nästan alltid med förbehåll om befintligt skick eller en liknande allmän friskrivning. Det betyder inte att säljaren går fri. Enligt 19 § köplagen är varan ändå felaktig om den (1) inte stämmer med uppgifter säljaren lämnat före köpet och som inverkat på köpet, (2) säljaren förtigit ett väsentligt förhållande som denne måste antas ha känt till, eller (3) varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till pris och övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta. Men ett "befintligt skick"-förbehåll skärper samtidigt köparens undersökningsplikt: när säljaren markerat att varan säljs sådan den är, höjs förväntningen på att köparen själv granskar. Säljarens upplysningsplikt enligt 19 § första stycket punkt 2 går dock före undersökningsplikten – ett väsentligt förhållande som säljaren känt till och förtigit kan köparen åberopa även om det kanske hade kunnat upptäckas.

När bedöms felet? – 21 § KöpL

Frågan om varan är felaktig bedöms enligt 21 § köplagen utifrån varans beskaffenhet när risken gick över på köparen – normalt vid avlämnandet. Säljaren svarar för fel som fanns redan då, även om de visar sig först senare. Detta är centralt i samspel med undersökningsplikten: det köparen kunnat åberopa är fel som förelåg vid riskövergången, medan undersökningsplikten avgör om köparen ändå är avskuren från att åberopa dem för att de borde ha märkts. I ett privat- eller företagsköp finns dessutom ingen presumtion om att felet fanns från början – bevisbördan för att defekten förelåg redan vid riskövergången ligger på köparen. Ett tidigt och välgjort tekniskt utlåtande är därför ofta avgörande.

Skillnaden mot konsumentköp – ingen generell undersökningsplikt

Här finns en av de viktigaste skillnaderna i hela köprätten. Köper du som privatperson av en näringsidkare gäller konsumentköplagen (2022:260), KKL – och den innehåller ingen generell undersökningsplikt motsvarande köplagens 20 §. En konsument förlorar alltså inte rätten att åberopa ett fel bara för att det kanske hade kunnat upptäckas vid en undersökning före köpet. Den enda regel i KKL som påminner om köplagens 20 § gäller köp av levande djur (4 kap. 19 § KKL) och saknar betydelse för bil- och maskinköp. Det betyder inte att köparens kännedom och säljarens uppgifter saknar verkan i konsumentköp – tvärtom: en näringsidkare kan bara avtala bort de objektiva kvalitetskraven om konsumenten uttryckligen och separat godkänt en konkret avvikelse (4 kap. 6 § KKL), och säljarens upplysningar och konkreta uppgifter ingår i avtalsinnehållet. Men någon "du borde ha undersökt"-invändning av köplagens slag har en näringsidkare normalt inte. Att blanda ihop de två lagarna är ett av de vanligaste misstagen vi ser.

Avgränsning – bostadsrätt och fastighet

Den här guiden gäller lös egendom i form av varor – bil, maskin, båt, lösöre. Bostadsrätt är visserligen också lös egendom och styrs av köplagen, men undersökningsplikten har där fått en egen praxis kring lägenhetens skick och föreningens ekonomi – den behandlar vi separat i vår guide om undersökningsplikt vid köp av bostadsrätt. Fastighet faller utanför köplagen helt: där gäller jordabalken (1970:994) med en betydligt mer långtgående, objektivt bestämd undersökningsplikt. Den här sidan handlar alltså om köplagens undersökningsplikt vid varuköp – inte om bostadsrätt eller fast egendom.